''Midsommar mordet i Lavia''
Heiiheii! Det har hänt ganska mycket sen jag bloggade sist, inget som jag vill ta upp här dock..
Denna helg blev inte riktigt som jag skrev i fredags.. Men vad blir som planerart liksom?
Tyvärr så hittar jag just nu inte min datakabel till kameran så bilderna som jag faktist tog igår (de va ju ett tag sen) kommer inte att komma upp just nu. Men däremot så hittade jag min gamla berättelse från 19 September 2010!!! Så tänkte lägga upp den här och se vad ni tycker ;)
Men innan dess så ja.. Idag ska jag fortsätta skriva på min novell, städa rummet lite, vara lite hundvakt åt världens finaste Tex och sen får vi se om jag hinner träffa Amanda en stund oxå :P
But here it comes! Enjoy people!
Midsommar mordet i Lavia.
Det var en ljummen midsommarmorgon i Lavia. Allt var tyst ute, det ända man hörde var fåglarnas ljuva sång och havet som slog emot strandkanten. Det man ser när man kollar runtom sig är ett litet rött hus med vita knutar. Niclas sätter sig ner och beundrar utsikten. Han njuter av tystnaden. Plötsligt hörde han ett skott ! Han hoppar upp och kollar mot huset, då kommer en liten flicka utspringande och skrek. Det ljusa höga skriket skar igenom öronen. Niclas springer fram till henne och utan att tänka står han där med armarna om henne. Han talar med lugn och mjuk röst till henne. Niclas tar långsamt upp mobilen ur fickan och ringer polisen. Han tar med sig flickan in i huset, hon satte sig ner på den bruna skinnsoffan. Han hörde hur någon suckade ifrån övervåningen, han gick emot den vit/gul fläckiga trappan och tog sakta stegen upp. Uppe ser han blodspåret, någon har släpat kroppen. Niclas hör hur någon andas i rummet framför ögonen på honom. Han öppnar sakta dörren långsamt dörren och det första han ser är ljusrosa väggar, och där stod hon. En flicka, lite äldre än hon där nere. Hon är blodig, hennes isblåa ögon ser glada ut. Hon börjar skratta. Niclas backade sakta ut ur rummet och följer blodspåret, som leder fram till en kvinna. Lika ljushårig som båda flickorna. Blodet rinner ifrån bröstet och har bildat en liten mörkröd pöl på golvet. Flickan där nere skriker till. Niclas skyndar sig ner för trappan och springer ut. Där stod den lilla flickan stod emot husväggen med sin blodiga syster framför sig. Han sprang fram och tog tag i den lilla flickan som hette Isabel, hennes storasyster Tara bara skrattade och gick efter dem. ``Det är bara en kvar nu´´ var det de ändå Tara sa, gång på gång. Niclas hörde polisbilen komma och han pratade lugnt med Isabel som bara grät. Polismannarna klev ur bilen och gick fram till dem, Niclas berättade allt som hade hänt fast lite snabbt. Dom satte Tara i ena bilen och Isabel och Niclas i andra. När dem var framme vid stationen sattes Niclas i förhörsrummet. Han berättade hela historien, han fick åka hem. Ute i väntrummet satt Isabel och sken upp när han kom ut, en poliskvinna kom fram och berättade för honom att dem skulle hålla kvar Tara över natten och dem hittade ingen släkting/familjemedlem ur registret. Så Isabel följde med honom hem. Bilresan var tyst och lite jobbig, tills Isabel öppnade sin lilla mun och frågade om han hade några barn. Niclas svarade snabbt nej, sen blev det tyst igen. Väl hemma gjorde han i ordning lite pasta med köttfärssås medans Isabel kollade på tv. Niclas bäddade i ordning i sin säng så att hon kunde sova där, och sov själv på soffan. Han vaknade alldeles kallsvettig och gick ut på balkongen för att hämta frisk luft. Han kände sig helt förvirrad, visste inte vad han skulle ta sig till. Han började långsamt luta sig över det svarta räcket och hoppade till utav att han hörde det ljusa skriket som skär igenom öronen igen, Isabel. Hon stod och kollade på honom, helt skräckslagen stod hon och darrade med sin nalle i famnen. Niclas gick in i huset igen, tröstade henne och gick och la sig igen. Nästa morgon när dem satt och åt frukost ringde telefonen, det var polischefen själv. Han ville att dem genast skulle komma ner till stationen. Dem fixade i ordning lite och satte sig i bilen för att åka iväg. När dem var framme möttes dom utanför av en ung kvinna. När dem kom in stod en man i 35-40 årsåldern, han var lång, brunett, lite mörk. Säkert inte svensk, han sprang fram och kramade hårt om Isabel. Niclas stod där som ett stort frågetecken, poliskvinnan berättade för mannen att Tara satt i en isoleringscell och vände sig om till Niclas och berättade att den där mannen var tjejernas pappa. Mannen tackade Niclas för att han tog hand om Isabel över natten, då han var i London. Niclas pratade lite med mannen innan han satte sig i bilen och åkte hem. Han satte sig på sängen och tog fram ultraljudsbilden på hans lilla flicka ur byrålådan. På bilden ser det ut som att hon vinkar till honom, han kan inte hålla tillbaka tårarna. För bara några dagar sen förlorade han både sin fru och dotter i förlossningen. Tårarna rann ner för kinden på honom, han kände sig övergiven.
Han vaknar nästa morgon utav drömmen, drömmen om förlossningen. Allt var exakt detaljerat som det var i verkligheten. Han gick ut i köket och tog ett glas äppeljucie. Han sneglade på klockan, den var bara halv sex. Han orkade inte somna om, satte sig i soffan och slog på tv:n. Tog ett glas whiskey, och bara slappnade av. Han kände hur någon la sin hand på hans axel, han öppnade ögonen. Där stod hans fru Helena med trötta ögon.
– Ska jag ta henne? Frågade hon.
Han kollade på sitt bröst, där låg hans lilla tjej.
– Nej, det är lugnt.
Hon gick tillbaka till sovrummet. Niclas la ena handen på hennes huvud och kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. Allt var en dröm! Hans lilla flicka var här.
Kommentarer
Trackback
