Idag fyller min bror 24 så har varit där en stund idag, får se om jag åker dit imorgon oxå. 

Läste en bok för Liam medan han käkade och gosade med Ida en massa! 

 

Min lilla sockertopp!! 

Idag är det en vecka sen min farfar lämnade oss. Det var hastigt och vi hade inga känningar alls på de. 

Farfar var en sån person som inte gillade att prata om döden eller smärta och sjukdomar.

   Jag tror att han var rädd. Han visste att han kanske inte hade så lång tid kvar här på jorden och ville nog inte klaga för dem personerna han älskar. Han ville nog njuta av den tiden han fick tillsammans med farmor och alla barn och barnbarn. 

Det går inte att beskriva vilken tomhet jag känner utav att han inte finns mer. Du var världens bästa farfar, jag saknar dig så mycket och kommer ALLTID att älska dig!!! 

 

Har somsagt haft lite annat att tänka på därav inge bloggande. Har köpt en blixt till kameran och bjuder på bilder på mitt söta svin. 

Nu sitter jag på praktiken o har rast, skriver mer sen.

Även fast jag kom en timme försent så har dagen varit helt okej. Barnen tyckte att det var jättekul att jag var där igen så idag har vi bara lekt en massa! 

Bussen imorse gick sönder, i tunneln! Vi satt där i en timme innan en annan buss kom, hur kul låter det? 

 

Imorgon fyller jag år, va fett taggad förut men just nu känner jag mig bara okej, yey. Jag blir 17 och det är inget speciellt som händer, har bara önskat mig pengar så att jag kan köpa det jag vill till kameran bland annat. Men det är väl bra, slipper skolan iallafall och sluta halv 6! Ska försöka få gå liite tidigare imorrn ^^ 

Jag är yngst i klassen så nu är det lilla jag som får bli äldre, om jag nu verkligen vill det? Jo jag vill fylla 18, bara ett år kvar... 

Idag har jag varit hemma för jag är sjuk. Jätteroligt sådär nej men har pluggat lite och tagit det lugnt. 

 

Laziz har skrivit ett brev om hur han mår, så alla som undrar; här får ni ord direkt från honom! 

Finns inte så mycket mer att säga, jag är helt trött på hur Sverige behandlar allt och alla, Laziz mår inte bra och jag hoppas att dem tar sitt förnuft till fånga och släpper honom. 

 

Brevet;

Hej,

Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna.

Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar. Måndag den 14 oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan. Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu.

Då svarade jag - Jag tror inte det... Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: - ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.”

Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen.

Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen.

På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt.

Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord. Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det.

Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig.

Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas. Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta. När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde.

Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant? Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland. Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart. Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset.

Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon. När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig.

Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

Laziz Sharifov

 

 

 

Satt och pratade gamla minnen med en kamrat på tåget/bussen hem. Det var roligt och eftersom att vi båda gått i samma klass på Muskö skola så va de ganska roliga minnen. Hon har typ super-minne och kommer liksom ihåg hur jag såg ut första dagen hon prata med mig, hur weird är inte det! Och hon kommer till och med ihåg vad min sandödla i 4:an hette... Det är roligt, får se om jag hittar nå roliga bilder från den tiden! 

 

Annars finns det inte så mycket att berätta. Är ganska arg/irriterad på några. Längtar verkligen efter praktik nu! Att få slippa skolan och komma ut till verkligheten lite, att få lära sig lite saker och själv lära ut. Förra gången var barnen mycket intresserade över engelska och frågade vad allt hette så jag fick berätta och barnen upprepade det. Ser du de Åsa? Jag snackade engelska med dem! 

 

Nu ska jag kolla på film, känner mig inte helt pigg och somnar förhoppningsvis tidigt idag. 

Så jag säger godnatt! 

Sista skolveckan på denna termin har nu påbörjats! Nästa vecka börjar 5 veckors praktik och efter det är de jullov. Fatta vad tiden går snabbt egentligen. Det kändes som om de var igår jag började gymnasiet. 

 

Idag var det demonstration igen på migrationsverket i Solna. Vårat krav var att vi skulle få prata med någon ''högre upp i hönshuset'' för att framföra att vi vill att Laziz ska släppas ur förvaret och att hela hans familj ska få stanna. Det går väl sakta men säkert åt rätt håll skulle jag villa säga, han sitter inte i Märsta längre utan i Flen igen och det betyder att han inte ska utvisas inom kort tid. Det är även en månad idag som han har suttit i förvar. Fatta, EN MÅNAD! Det känns som igår vi fick reda på det i miniaulan. 

    Det var inte en enda som vågade sig ner för att prata med oss! Vad är de så rädda för egentligen? Polisen var redan där och alla var lugna, så ingen skulle ju ta till våld utan att åka dit. 

Sverige tycker att vi ungdomar inte engagerar oss tillräckligt och när vi väl gör det så är det ingen som lyssnar? Det är vi som är framtiden och om vi inte har några som lyssnar på oss nu, varför ska vi då orka kämpa vidare med allt annat i framtiden? 

Jag säger inte att vi kommer sluta kämpa för Laziz, för det kommer vi inte. Han ska ut, han ska få gå klart skolan, han ska få boxas igen. Det spelar ingen roll hur många fler demonstrationer vi behöver göra framöver, sålänge allting går framåt så är det värt de! 

Här kan ni läsa expressens artikel. Bilden som fotografen användt är en iphonekameras, vilket är så sjukt dåligt eftersom att hon hade med sig en systemkamera och tog säkert över 100 bilder. På den här bilden ser alla oseriösa ut och man ser inte hur många som egentligen var där. Läs artikeln här! 

 

2 bilder från dagen:

 

 

Nog skrivet om det. Nu ska jag ta och försöka sova eftersom att det blir att gå upp tidigt imorrn. Annars blir det väl och börja skriva på essän i svenskan, behöver vi hjältar? Vem anses vara en hjälte i dagens samhälle? 

Livet är bra orättvist, vem är det som bestämmer vad som ska hända och varför det händer? Vi har alla ett val och får självklart leva med konsekvenserna på dem valen. Men ibland drabbar valet flera andra och då tycker jag att det inte är okej längre. 

Idag är en jobbig dag för min friendo men jag har gjort vad jag har kunnat (inte mycket alls) men hon ska veta att mina tankar går till henne. 

Ja, livet är rätt bra orättvist men det finns inget vi kan göra. Idag skulle du fyllt 4 år Emil, jag tänder ett ljus för dig och hoppas att du och din bror vakar över era syskon! 

Jag hade en trevlig stund och vi pratade och skratatde en massa! 

Men jag låter bilderna tala för sig själva!

Idag vid lunchtid begav vi oss mot migrationsverket i Solna och hade en demonstration där inne, alla tog en kölapp för att visa de som arbetar där att vi hade alla ett ärende, att Laziz ska få stanna! Vi var över 50 personer och det var grymt! ABC-nyheterna från SVT kom dit och filmade vilket var bra! 

2 lärare och en gammal lärare åt Laziz fick efter en timme där (då de stängde) äntligen prata med någon från migrationsverket som sa att de va inte dem som bestämde men skulle vidabefodra allt. Vilket e bra! Kommer inte våra åsikter fram blir det en till demonstration! 

Första skoldagen efter lovet och jag hatar det! It's killing me. 

Menmen.. 

Har idag varit hos mina hjärtan och fotograferat syskonbilder. Såå underbara!! 

Fotade även deras grannes dotter Amelia, lite svår flörtad men det blev några bra bilder ändå! (Hon skrattade inte nån gång och tyckte typ att vi va dumma i huvet)